Sommarhund
Kapten gillar inte varma dagar. Blir det för soligt får han stanna hemma med ACn på medan Elva får följa med. Regniga dagar är mycket bättre tycker han. Drömsommar i år med andra ord./mommo
Creative grooming.
Hundstunds redaktion hade en liten diskussion angående det här med creative grooming(ung. kreativ pälsvård) imorse. Eller, det var inte så mycket en diskussion som ett konstaterande. Vi gillar det inte.
För vems skull skall hundens päls färgas i alla regnbågens olika färger ? Är det hunden själv som bett om det ? Knappast.
Att man borstar och klipper och rår om är det inget konstigt med, det tycker de flesta hundar är mysigt. Men att sätta färg i pälsen samt göra någon slags pedikyr på klorna, där drar defenitivt vi gränsen för vad som är okej och inte.
Vad tycker ni ?
För vems skull skall hundens päls färgas i alla regnbågens olika färger ? Är det hunden själv som bett om det ? Knappast.
Att man borstar och klipper och rår om är det inget konstigt med, det tycker de flesta hundar är mysigt. Men att sätta färg i pälsen samt göra någon slags pedikyr på klorna, där drar defenitivt vi gränsen för vad som är okej och inte.
Vad tycker ni ?
Bilder från Google.
Utmaning till Kapten
Kapten har blivit utmanad av Barockbloggen:
- Vilken historisk epok skulle du vilja leva i utom vår egen? Jag skulle trivas som gårdvar i någon Bullerby-liknande by på 1920-talet. Karo i Anna-Maria Roos Sörgården var ju Berner Sennen, precis som min pappa.
- Vilken historisk epok skulle du absolut inte vilja leva i, du får även ta med vår tid. På medeltiden kunde man hänga hundar för mindre förseelser, det är jag glad att jag slipper vara med om.
- Vilken bok skulle du vilja vara med i?Amys ögon av Richard Kennedy borde jag väl säga, eftersom jag fick mitt namn från den boken, men det är så spännande saker i den som man bara vill höra om, inte vara med om på riktigt. Jag vill vara med i en bok där jag får springa runt utomhus och där det är mycket snö utan varma solskensdagar, Baskervilles hund kanske skulle passa-där är det ju aldrig solsken, men mest Varghunden av Jack London, Puhs hörna skulle också passa, när de bygger ett hus åt I-or och snön faller ner eller när de följer tessle-spår i snön.
- Vilken person skulle du då vara i den boken?Jag skulle vara Vittand i Varghunden, förstås, jag vet att det bor en hjälte i mig som skulle rädda min familj ur varje fara.Eller så skulle jag vara Tiger i Nalle Puh, jag är också ganska skuttig av mig.
- Vilket ämne i skolan önskar du att du hade lagt mer krut på? Jag tycker jag lägger ner min själ i allt jag gör, men matte och mommo önskar nog att jag hade lärt mig att vara mer tolerant och överseende mot tuffingar som utmanar mig. Mer agility vill jag lära mig och jag skulle bli en utmärkt vallhund, fast de inte verkar ha fattat det.
-
Om du fick fråga Charles Darwin, Moder Teresa och Maria från Magdala en fråga, men samma till dem alla, vad skulle det vara? Får jag godis? Snälla, jag är ju så här söt!
-
Vad tycker du är den viktigaste åtgärden som vi borde göra för att rädda vår planet från klimatkatastrof? Sluta köra bil när jag inte får åka med.
-
Vilken musik skulle du inte klara dig utan? Pipet från mitt leksaksben och min goselarv.
-
Om du vore ett djur, vilket skulle du då vara (Kapten får förstås berätta vilken slags människa han hade varit). Jag skulle vara kapten på ett skepp i Stilla Havet.
-
Varför just den människan? Det hörs på namnet.
-
Berätta om ett djur som lärt dig något viktigt. Tom Puss, den lilla katten som flyttat härifrån nu, han lärde mig att katter kan vara hur gosiga och rara som helst, fast de har sträva tungor.
En historia om att övervinna sina rädslor.
Här och var runt om i vår stora värld finns människor som är mer eller mindre rädda för hundar och andra djur. Hundstund tycker därför att det är en självklarhet att ha sin hund kopplad när man går promenader i stan. Man vet aldrig vad för rädslor och erfarenheter de man möter längs promenadvägen har.
Efter den inledningen vill jag nu passa på att berätta en liten solskenshistoria.
Jag har en vän, som vi kan kalla Sara(ja, för så heter hon ju i verkligheten också). Första gången Kaptenen mötte Sara frös som hela kroppen på henne till för en sekund och hon såg ängslig ut. Dessutom verkade det som, på henne, att det förväntades av henne att hon skulle vilja klappa och gosa med hunden, vilket gjorde henne ännu mer orolig. Darför försäkrade jag henne om att hon absolut inte behövde hälsa på honom. Under vår promenad hade jag hunden på min ena sida, och Sara på den andra. Ingen av dem brydde sig om den andra(fast jag tror att Sara kastade en och annan blick mot hundens håll, både av nyfikenhet och rädsla).
Efter detta första möte gick utvecklingen i deras relation väldigt fort fram. Sara och Kapten blev något av bästa vänner, kan man säga. Och idag märks det inte alls att Sara är det minsta lilla rädd för hundar. Inte när hon är med Kaptenen i alla fall. Då tror man lätt att Sara är en sån där hundmänniska, och att hon alltid har varit det. Kaptenen är så fin med henne också, så försiktig på något vis.
Men - om vi möter andra hundar när vi är ute på promenader(med eller utan Kapten) märker jag, som känner Sara, väldigt tydligt att hon blir osäker, rädd och ängslig. Däremot vet ju inte människorna vi möter om detta. Därför kan jag bli så förbaskat arg när en del tycker att det är helt okej att deras hundar springer fram till vem som helst. "Min hund är jättesnäll", är ju det klassiska svaret om man säger ifrån. Den får vara hur snäll den vill, men det spelar faktiskt ingen roll.
Min hund är jättesnäll mot människor. Men alla människor i hela världen vet inte det. Min hund är jättebra med rädda, försiktiga varelser. Men alla varelser vet inte om det, och alla bryr sig inte om det heller. Men som sagt, det spelar ingen roll. Möter jag någon i skogen kallar jag in honom, i stan är han alltid kopplad. Punkt.
Nu blev inte det här inlägget så himla välkomponerat eller så, men jag hoppats att budskapet gått fram (:
Mina vackra vänner, Januari - 12.
Foto : Hundstund.
Efter den inledningen vill jag nu passa på att berätta en liten solskenshistoria.
Jag har en vän, som vi kan kalla Sara(ja, för så heter hon ju i verkligheten också). Första gången Kaptenen mötte Sara frös som hela kroppen på henne till för en sekund och hon såg ängslig ut. Dessutom verkade det som, på henne, att det förväntades av henne att hon skulle vilja klappa och gosa med hunden, vilket gjorde henne ännu mer orolig. Darför försäkrade jag henne om att hon absolut inte behövde hälsa på honom. Under vår promenad hade jag hunden på min ena sida, och Sara på den andra. Ingen av dem brydde sig om den andra(fast jag tror att Sara kastade en och annan blick mot hundens håll, både av nyfikenhet och rädsla).
Efter detta första möte gick utvecklingen i deras relation väldigt fort fram. Sara och Kapten blev något av bästa vänner, kan man säga. Och idag märks det inte alls att Sara är det minsta lilla rädd för hundar. Inte när hon är med Kaptenen i alla fall. Då tror man lätt att Sara är en sån där hundmänniska, och att hon alltid har varit det. Kaptenen är så fin med henne också, så försiktig på något vis.
Men - om vi möter andra hundar när vi är ute på promenader(med eller utan Kapten) märker jag, som känner Sara, väldigt tydligt att hon blir osäker, rädd och ängslig. Däremot vet ju inte människorna vi möter om detta. Därför kan jag bli så förbaskat arg när en del tycker att det är helt okej att deras hundar springer fram till vem som helst. "Min hund är jättesnäll", är ju det klassiska svaret om man säger ifrån. Den får vara hur snäll den vill, men det spelar faktiskt ingen roll.
Min hund är jättesnäll mot människor. Men alla människor i hela världen vet inte det. Min hund är jättebra med rädda, försiktiga varelser. Men alla varelser vet inte om det, och alla bryr sig inte om det heller. Men som sagt, det spelar ingen roll. Möter jag någon i skogen kallar jag in honom, i stan är han alltid kopplad. Punkt.
Nu blev inte det här inlägget så himla välkomponerat eller så, men jag hoppats att budskapet gått fram (:
Mina vackra vänner, Januari - 12.
Foto : Hundstund.
Barockbloggen gästar oss igen.
I min expose över hur Rödluvan-sagan omtolkats och illustrerats genom århundradena syns denna förändring. Mest modern av alla dessa bilder är förstås WWF-bilden av Rödluvan som gullar med en stor snäll varg. Vargen ser mest av allt ut som en snäll hund och det är ju just så det är, hunden är ju en tam varg, varken mer eller mindre. Mycket kan sägas om detta faktum och om hur folk behandlar sin mops fel av ren omedvetenhet om att mopsen är en varg i själ och hjärta. Men det får bli en annan gång-kanske.
Vargar har alltid fascinerat mig för jag älskade hundar hett och intensivt när jag var ett litet barn och varg
ar var fina stora hundar för mig. Så kom det en varg till Vittangi, men den jagades med helikopter och sköts. Det var första gången jag riktigt upplevde hur hemskt hatad en varg kan vara.Att jag alltid gillat vargar beror också på min pappa. Han är en vidsynt person på många sätt och inte alls som man inbillar sig att folk i nordligaste Lappland ska vara. Men det beror kanske på att folk i nordligaste Lappland inte är som man tror i södra Sverige? Jag uppfostrades av alla övriga i släkten till att kött är mat, frukta rovdjur och hålla mig till rätta stigen, både bokstavligt i skogen och bildligt. Pappa var helt annorlunda.
Tidgt blev han vegetarian. Han vägrade dessutom att döda djur. När han som barn följde med farfar på fisketurer spottade han sig muntorr under vägen hem för att hålla den stackars fisken vid liv. Han dödar inte ens mygg, jag lovar! Han sa åt mig att inte helt förlita mig på sanningshalten i de historier om luffare, vargar, järvar, björnar och lodjur som farmorsmor berättade med sådan inlevelse att jag kände håren resa sig på mitt huvud. Hade hennes historier varit filmer så hade de haft femtonårsgräns.
Trots dessa historier har jag aldrig varit rädd för vargen och ju mer jag fått veta om detta fascinerande djur, desto mer har jag tyckt om den. Trots att jag alltså inte bor i Stockholm, har fått ett tamdjur rivet, inte av varg men av siberian huskies, har barn som leker utomhus och bor i en skog genom vilken en varg från Ryssland vandrade in till Sverige förra vintern.
Barockblogen hittar du här.
Gästbloggare.
Bloggen vilar för tillfället lite. Därför gör redaktionen plats för en gästbloggare. Barockolga står för dagens inlägg i debatten.
Av det kan man lära sig mycket. Dels att bemöta alla man möter med POSITIV förväntan. Det normala är då att man möts av ett positivt gensvar. Kanske möter man någon som i stället attackerar utan anledning. Då kanske den personen en gång var som den lyckliga valpen men blev bryskt behandlad när han/hon tog kontakt och lärde sig att anfall är bästa försvar.
Några små ljuvliga valpar blir dessutom tränade till aggressivitet. Ständigt får normala hundägare lida för att vissa tokskaft dresserar fram "kamphundar" av sina små glada valpar. Ofta väljer dessa ondskefulla människor storvuxna raser med stark vaktinstinkt, brukshundsflit eller kampinstinkt. Hundar som avlats fram för de romerska gladiatorspelen, att valla får bland vargar eller barockens björnhetsningar ska nu skrämma in respekt hos grannar och obekanta på gatan. Ibland biter de ihjäl ett barn och då ropas om förbud för vissa raser. Men den sorgliga sanningen är att i varje glad valp finns potentialen att dressera fram ett livsfarligt monster. Här är det ägaren som måste ta sitt ansvar.
Vad man kan lära sig av en valp.
Av det kan man lära sig mycket. Dels att bemöta alla man möter med POSITIV förväntan. Det normala är då att man möts av ett positivt gensvar. Kanske möter man någon som i stället attackerar utan anledning. Då kanske den personen en gång var som den lyckliga valpen men blev bryskt behandlad när han/hon tog kontakt och lärde sig att anfall är bästa försvar.
Några små ljuvliga valpar blir dessutom tränade till aggressivitet. Ständigt får normala hundägare lida för att vissa tokskaft dresserar fram "kamphundar" av sina små glada valpar. Ofta väljer dessa ondskefulla människor storvuxna raser med stark vaktinstinkt, brukshundsflit eller kampinstinkt. Hundar som avlats fram för de romerska gladiatorspelen, att valla får bland vargar eller barockens björnhetsningar ska nu skrämma in respekt hos grannar och obekanta på gatan. Ibland biter de ihjäl ett barn och då ropas om förbud för vissa raser. Men den sorgliga sanningen är att i varje glad valp finns potentialen att dressera fram ett livsfarligt monster. Här är det ägaren som måste ta sitt ansvar.
Kamphund !
För några dagar sedan skrev jag att jag skulle mysa ner mig i soffan och läsa senaste numret av Härliga Hund vilket jag också gjorde.
Allt som oftast tycker jag att det är en bra tidning med många bra artiklar, roliga intervjuer bra trick och knep. Men ibland börjar jag fundera lite över tidningens synsätt på det här med raser och så vidare. Ett exempel är att de aldrig skriver ut raser på en hund som är en blandis. De skriver kort och gott bara "blandis" eller "blandras". Och vad värre är - ofta när de skriver om Rottweiler, Amstaff, Pittbull eller liknande raser(eller blandisar där dessa förekommer) använder de ordvalet "Kamphund".
Detta är inte en företeelse unik för Härliga Hund. Nej, ofta benäms dessa raser i media som just kamphundar. Vilket gör mig både upprörd, förvirrad och lite arg.
Kamphundar finns det absolut i den här världen, tyvärr. Så även i Sverige. Alltså hundar, oavsett ras, som används till organiserade hundslagsmål. I Svergie är dessa fighter olagliga, men förekommer ändå.
Hundar som används till kamp är ofta av raser så som dem jag nämnt ovan, men även andra raser används. Då kanske framförallt för att tränas på. Till exempel används Softisar ganska frekvent som "träningsredskap" i dessa sammanhang, därför att det är en ras som sällan eller aldrig ger sig. Det blir ett slagsmål på liv eller död helt enkelt.
Att använda en hund, eller vilket annat djur som helst(tjurar, björnar, tuppar, kampfiskar m.fl.) anser jag vara helt orimligt och förkastligt ! Och att människor kan finna nöje, och pengar, i dessa industrier är helt sjukt.
Vilken hund som helst, av vilken ras som helst, kan bli en farlig hund. Vilken hund som helst kan bli en "kamphund". Konsekvenserna av att en pittbull tränas på detta vis blir bara värre än om en strävhårig tax skulle bli det. Konsekvensen för hunden blir lika stor, med stress, disharmoni och diverse fysiska skador. Men för människan är ett bett från en liten hund inte lika illa som ett från en stor hund. Är det kanske därför det så sällan talas om små hundars dåliga beteenden ?
Det här inlägget hade kunnat bli hur långt som helst. Och jag hade kunnat ta upp än fler aspekter på det här. Men jag ska nog börja avrunda nu. Min slutpoäng är helt enkelt den att jag tycker det är direkt upprörande av medier(och framförallt då en tidning som vänder sig till hundmänniskor) att använda sig av termen "Kamphund" när de egentligen menar en specifik typ av raser. Det är inte konstigt att fördomarna frodas när det ser ut så här.
Vad tycker ni själva ?
Skulle troligen benämnas "kamphundsblandning"
i tidningar eller tv.
Om att ta ansvar.
Detta inlägg har redan publicerats en gång tidigare, i min privata blogg. Men eftersom att jag fortfarande anser att detta är ett aktuellt ämne väljer jag att publicera delar av det inlägget igen. Medan ni läser får ni försöka komma ihåg att det är två år sedan jag skrev detta(dessutom var jag väldigt arg), mycket har alltså förändrats. Medan annat fortfarande är precis på samma sätt som då.
Here it goes.
"Ofta får jag stå ut med rätt mycket när jag är ute med min hund. Dels är ju hunden i fråga själv lite bångstyrig för tillfället då han är unghund och ska testa oss rätt ofta. Ändå är det en väldigt lugn och fin hund vi har. Men det mesta vi(Vi säger jag för jag vet att även J råkar ut för sånt här. Det kan ju omöjligt bara vara jag) får utstå kommer från andra hundägare. Ja, jag vet, alla andra är dum i huvudet och jag borde inte bry mig. Men det är inte alltid så lätt.
Varför ska en hund som är antingen a) liten, b)vit, eller c) ser ut som en teddybjörn, få bete sig hur som helst, och det är okej ? Min hund däremot, som är stor och svart, han är automatiskt farlig. Varför ? Han har aldrig bitit någon hund. Han skäller mycket sällan. Han skulle aldrig göra en människa något ont. Han är snarare, tvärt om, en mes. Jag vet att ämnet är vida omtalat och att alla har något att säga om saken, men fasiken så trött jag är på dessa hundägare.
Rätt ofta möter vi ekipage med någon av dessa hundar och väldigt ofta så är det deras hundar som skäller, morrar, reser ragg eller på något annat sätt beter sig illa. Min hund, som inte kan det där hundspråket ännu(eller kan han det allt för väl?), som inte vet hur han ska göra, reagerar så klart på det här. Det är verkligen ingen ursäkt att han är ung, det är ingen ursäkt att han känner att han måste försvara sig, i själva verket finns det ingen ursäkt. Det är helt enkelt inte ett acceptabelt beteende. Men - vi båda lär oss. Varken han, eller jag, kan det här ordentligt ännu. Men jag vet i alla fall när en hund viftar på svansen för att den är glad, och jag vet när en hund viftar på svansen för att den är arg.
Detta, alltså, hundspråk, är något de flesta hundägare i detta land kan alldeles för lite om. Skäms på oss ! Innan vi skaffar våra fyrbenta vänner borde vi verkligen läsa på bättre. En hund är en sådan enorm glädje, en glädje jag aldrig vill vara utan. Men, here´s the thing, vi har ett ansvar. Vi har ansvaret att lära våra hundar hur de ska bete sig, vad de ska göra, hur de ska reagera. Vi har detta ansvar, inte bara gentemot våra djur, utan även mot andra människor. Jag ska ha sån pass bra koll på min hund att folk runtomkring ska kunna känna sig trygga med att ha oss där. Jag ska veta att min hund gör det jag kräver av den. På samma sätt som jag försöker lära oss det här så vill jag, nej - jag kräver !, att andra ska sträva efter samma sak.
Tyvärr ser det inte ut så idag. Det finns allt för många där ute som inte vet, som inte vill lära sig, som inte bryr sig. Då skaffar man inte ett djur, då sätter man inte ett barn till världen eller tar körkort eller vad än det nu är man gör på ett oansvarigt sätt. Det ska inte finnas ett alternativ till att inte ta ansvar. Punkt."
Föremål för många fördomar.
Here it goes.
"Ofta får jag stå ut med rätt mycket när jag är ute med min hund. Dels är ju hunden i fråga själv lite bångstyrig för tillfället då han är unghund och ska testa oss rätt ofta. Ändå är det en väldigt lugn och fin hund vi har. Men det mesta vi(Vi säger jag för jag vet att även J råkar ut för sånt här. Det kan ju omöjligt bara vara jag) får utstå kommer från andra hundägare. Ja, jag vet, alla andra är dum i huvudet och jag borde inte bry mig. Men det är inte alltid så lätt.
Varför ska en hund som är antingen a) liten, b)vit, eller c) ser ut som en teddybjörn, få bete sig hur som helst, och det är okej ? Min hund däremot, som är stor och svart, han är automatiskt farlig. Varför ? Han har aldrig bitit någon hund. Han skäller mycket sällan. Han skulle aldrig göra en människa något ont. Han är snarare, tvärt om, en mes. Jag vet att ämnet är vida omtalat och att alla har något att säga om saken, men fasiken så trött jag är på dessa hundägare.
Rätt ofta möter vi ekipage med någon av dessa hundar och väldigt ofta så är det deras hundar som skäller, morrar, reser ragg eller på något annat sätt beter sig illa. Min hund, som inte kan det där hundspråket ännu(eller kan han det allt för väl?), som inte vet hur han ska göra, reagerar så klart på det här. Det är verkligen ingen ursäkt att han är ung, det är ingen ursäkt att han känner att han måste försvara sig, i själva verket finns det ingen ursäkt. Det är helt enkelt inte ett acceptabelt beteende. Men - vi båda lär oss. Varken han, eller jag, kan det här ordentligt ännu. Men jag vet i alla fall när en hund viftar på svansen för att den är glad, och jag vet när en hund viftar på svansen för att den är arg.
Detta, alltså, hundspråk, är något de flesta hundägare i detta land kan alldeles för lite om. Skäms på oss ! Innan vi skaffar våra fyrbenta vänner borde vi verkligen läsa på bättre. En hund är en sådan enorm glädje, en glädje jag aldrig vill vara utan. Men, here´s the thing, vi har ett ansvar. Vi har ansvaret att lära våra hundar hur de ska bete sig, vad de ska göra, hur de ska reagera. Vi har detta ansvar, inte bara gentemot våra djur, utan även mot andra människor. Jag ska ha sån pass bra koll på min hund att folk runtomkring ska kunna känna sig trygga med att ha oss där. Jag ska veta att min hund gör det jag kräver av den. På samma sätt som jag försöker lära oss det här så vill jag, nej - jag kräver !, att andra ska sträva efter samma sak.
Tyvärr ser det inte ut så idag. Det finns allt för många där ute som inte vet, som inte vill lära sig, som inte bryr sig. Då skaffar man inte ett djur, då sätter man inte ett barn till världen eller tar körkort eller vad än det nu är man gör på ett oansvarigt sätt. Det ska inte finnas ett alternativ till att inte ta ansvar. Punkt."
Föremål för många fördomar.
